Panikchattade med min glittervind i kväll. Kände att jag behövde lite inputs till min förvirrade, inskränkta hjärna. Man blir lätt väldigt självcentrerad när man inte mår bra, jag vet väl om det och jag försöker ta mig ur det. En positiv grej är att jag har fått ökad förståelse för folk som i vissa perioder tycks ha väldigt lite empati. Ibland orkar man helt enkelt inte med något annat än att ta hand om det trasiga inuti, det betyder automatiskt inte att man tycker synd om sig själv.

Ligger och lyssnar på Maud Lindströms "Strategvisa för kärlekskritiker". Fram till en punkt för inte så längesedan har den fungerat som en theme song för min inställning till livet och kärleken. Jag har ärligt talat inte trott på att kärlek finns, hur kan man tycka om någon så innerligt att man är beredd att offra så mycket annat? Jag har tyckt att det är helt galet. Dårskap och hittepå. För ett halvår sedan skulle jag, utan problem, ha kunnat tatuera in "hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion" på ena skuldran och stått för vart enda ord. Min slutsats nu är väl att man aldrig riktigt kan vara säker på vad man pratar om innan man trillat dit själv. Ja, trillat dit. Det är precis så det känns. Som att jag och mitt kontrollbehov fallit ner i en bottenlös grop utan någon möjlighet att göra någonting alls åt situationen. Det går inte att ta sig upp men inte heller att göra någonting åt tillvaron där nere för det är alltid något som fattas. Det man allra helst vill ha finns inte i den där jävla gropen. Okej, nu låter jag som en riktigt bitterfitta och det vet jag att jag är också, självklart kan kärlek säkert vara fint, underbart, rosa moln och enhörningar men den biten har jag inte upptäckt än så det kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att det däremot är ganska intressant, rent psykologiskt, hur man kan känna något för en människa som man knappt känner. Därför ska jag ta med mig den här fascinationen och försöka distansera mig så fort det går, samla tankarna och hitta en väg upp ur gropen. De flesta skulle säkert kalla det feghet men som Maud säger: "Bättre kasta sig av tåget än bli kvar vid slutstation...".

Okej. Text. Vet inte om jag hanterar det längre. Det är som att min förmåga att formulera mig har rymt till Tångböle och jag varken vill eller orkar springa efter för Tångböle är inte party. Känner att jag kommer med enastående metaforer så här på måndagseftermiddagen. I alla fall, jag saknar att skriva av mig. Ska försöka att inte bli så där poesikletig som jag kan bli ibland. Typ ytligt djup. Min tanke är att om jag skriver här så kan folk välja om de vill läsa eller inte, så skonar jag mina vänner ifrån hänsynslöst gnäll samtidigt som jag får ur mig skiten. Jag vet att det här med bloggar är kontroversiellt. Vad får man skriva, vad kan man skriva, vad bör man skriva? "På min tid skrev vi dagbok." utropar förargade 50-talister, det gör jag också ibland och det som står i den kommer med all säkerhet aldrig komma upp här. Även jag har gränser, integritet, men jag kanske tillhör en generation som har en annan syn på vad som är "för" personligt att prata om. Missförstå mig rätt, det är aldrig min mening att göra någon illa, jag vill oftast väldigt väl även om jag vet att det ofta blir så fel. Hur som helst, det där var bara en parantes, det jag syftade på nu har mer med mående att göra. Det är inte jag som har uppfunnit psykisk ohälsa och det är inte heller jag som har tabubelagt den. Det låter rätt provocerande och förminskande att säga att jag är ett offer men vid närmare eftertanke beror det nog på en skev bild av begreppet. För visst är jag lite av ett offer, för omständigheterna. Ett offer offer för normerna som säger åt mig att vara tyst, att hålla tankarna inom mig. Det är aldrig fult att må dåligt, jag har förstått det nu. Jag blir inte automatiskt mindre värd som människa bara för att jag har små tankar om mig själv. Jag skriker inte efter uppmärksamhet och bekräftelse bara för att jag vågar vara öppen med vad som finns inuti mig, vad som skriker efter att få komma ut och bli sett, vad som snart kommer göra så att jag brister på riktigt. Jag berättar självklart inte allt men jag har förstått att jag måste vara ärlig mot mig själv och andra för att jag ska orka. Det jag försöker komma till är att den här fasaden vi människor har nästan har blivit helig. Hur dåligt du än mår, se till att inte visa det utåt. Det handlar inte om att jag lägger mig själv under offerfilten och skyller alla mina misstag på det som tidigare gått emot mig, det handlar inte om offermentalitet utan tvärtemot om att kunna erkänna sig svag för att sedan resa på sig och gå vidare. Sen det här med att olika psykiska diagnoser, och neuropsykiatriska funktionshinder (DAMP, ADHD, Tourettes, Aspergers osv...), är olika mycket tabu, hur sjukt är inte det? Depression och ADHD är de flesta människor väldigt accepterande inställda till (rätta mig om jag har fel) medan Schizofreni och Tourettes fortfarande är främmande och läskigt. Inte för att det här har någonting med mig att göra, jag har en viss talang för att komma in på sidospår. En biverkning av detta värderande av psykisk ohälsa som jag råkat ut för är att jag fått höra att panikångest börjar bli trendigt. Trendigt. För det första får jag creeps bara av ordet, min andra tanke (efter första wtf-reaktionen) är att hur kan det vara "trendigt" med hyperventilation , andningssvårigheter, panik och dödsångest? Vad är det för sjuk värld som vi lever i? Och varför skulle jag låtsas att ha någonting av detta för att anpassa mig till de trender normer som jag så öppet föraktar. Varför ska allting, alltid vara svart eller vitt. Antingen är det socialt tabubelagt eller så blir det "trendigt" och normalt. Det kan aldrig bara vara accepterat. Självklart så väljer man själv vad man vill berätta, vill man hålla allt för sig själv så är det klart att man ska göra det men man ska aldrig behöva känna att man gömmer en del av sig själv för att slippa skämmas. Det handlar som sagt inte om att skrika ut hur dåligt man mår, snarare om att vara öppen med vem man är. Det låter lite tragiskt att identifiera sig med sitt psykiska tillstånd, jag vet, men just nu tar det upp väldigt mycket av min energi, jag skulle ljuga om jag sa att min person inte påverkas. Det har hänt fler än en gång att folk på ett eller annat sätt fått reda på hur jag mår och direkt avfärdat mig som uppmärksamhetskrävande. Samma sak när det gäller tabletter, många har åsikter kring antidepressiv medicin och SSRI-preparat, med all rätt, jag har också mina åsikter men någonstans måste det vara upp till var och en vad de vill stoppa i sig. Ingen känner dig och din kropp bättre än du och eftersom man inte tillåts visa det utåt kan ingen annan se på dig när du inte orkar mera. Jag känner att jag skapar en viss förvirring nu, inte minst hos mig själv. Vet egentligen inte om jag har något vettigt att säga, behövde bara få ur mig lite frustration. Kort och gott, society is a bitch, i många avseenden.