Was looking for a place to hide away instead I lost the heart I gave away.

Ligger och lyssnar på Maud Lindströms "Strategvisa för kärlekskritiker". Fram till en punkt för inte så längesedan har den fungerat som en theme song för min inställning till livet och kärleken. Jag har ärligt talat inte trott på att kärlek finns, hur kan man tycka om någon så innerligt att man är beredd att offra så mycket annat? Jag har tyckt att det är helt galet. Dårskap och hittepå. För ett halvår sedan skulle jag, utan problem, ha kunnat tatuera in "hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion" på ena skuldran och stått för vart enda ord. Min slutsats nu är väl att man aldrig riktigt kan vara säker på vad man pratar om innan man trillat dit själv. Ja, trillat dit. Det är precis så det känns. Som att jag och mitt kontrollbehov fallit ner i en bottenlös grop utan någon möjlighet att göra någonting alls åt situationen. Det går inte att ta sig upp men inte heller att göra någonting åt tillvaron där nere för det är alltid något som fattas. Det man allra helst vill ha finns inte i den där jävla gropen. Okej, nu låter jag som en riktigt bitterfitta och det vet jag att jag är också, självklart kan kärlek säkert vara fint, underbart, rosa moln och enhörningar men den biten har jag inte upptäckt än så det kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att det däremot är ganska intressant, rent psykologiskt, hur man kan känna något för en människa som man knappt känner. Därför ska jag ta med mig den här fascinationen och försöka distansera mig så fort det går, samla tankarna och hitta en väg upp ur gropen. De flesta skulle säkert kalla det feghet men som Maud säger: "Bättre kasta sig av tåget än bli kvar vid slutstation...".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0