Det här hade kunnat vara ett inlägg i Ta-håret-tillbaka-debatten, om jag inte hade "råkat" raka mig igår. To bad.

"OMG smink och inget hår under armarna, och hon kallar sig feminist?!?!?". Ja, jag har faktiskt fått liknande kommenrarer ett antal gånger, vet inte om man bör skratta eller gråta.

För det är ju faktiskt så att size zero-idealet där alla "riktiga" kvinnor är smala, långa, snygga, sminkade och rakade inte är den enda problematiska utseenderelaterade normen som finns i vårt samhälle. Fortfarande idag ligger mycket fokus på den kvinnliga utsidan, självklart har vi redan kommit långt i jämställdhetskampen men en kvinnans intellekt, värderingar, talanger och åsikter hamnar ofta i skuggan av hennes yttre. Med detta följer också att en kvinna med en viss typ av åsikter förväntas ha ett förhållande till sitt yttre som stämmer överrens med normen. En kvinna som bär smink, har ett modeintresse och rakar sig under armarna KAN helt enkelt inte vara en "riktig feminist".

Visst låter det absurt? Faktum är att många människor resonerar just så här, ligger saker inte inom mallarna för deras fördomar så är det inte "på riktigt". Vissa påstår också att det är dubbelmoral att predika om den kvinnliga frigörelsen från idealen för att sedan själv foga sig inom ramrna. För det första så tycker jag inte att det är det jag gör, fogar mig, och för det andra så handlar det hela om valfrihet. Vill du bära smink ska du kunna göra det, vill du gå orakad ska du göra det och vill du gå på krogen i pyamas är det också okej. Det handlar om att ta makten över sin egen kropp och bestämma över den precis som man vill utan att bli trakaserad för det. Målet är en värld där utseendet inte tar så stort fokus, och ärligt talat tycks det inte som vi kommit särskilt långt när en hårig armhåla i mellofinalen får ett helt land att reagera.

Och nakenheten är en illussion. Jag har kläder på mig.