Would you like the company or are you sick of me

Sommarlov innebär nya höjder av uttråkning. Bestämde mig därför för att börja blogga lite igen, bra uppdatering är dock ingen garanti den här årstiden heller. Hur som heslt så har jag haft den här gamla bettan aldeles för länge och bestämde mig för att en ny blogg med ett ännu töntigare bloggnamn (och en ännu sämre photoshopad header) var på sin plats.
http://lipsticklesbonique.blogg.se/

Follow your heart and see where it may take you don´t let the world outside there break you


Feministmyten

Det här hade kunnat vara ett inlägg i Ta-håret-tillbaka-debatten, om jag inte hade "råkat" raka mig igår. To bad.
"OMG smink och inget hår under armarna, och hon kallar sig feminist?!?!?". Ja, jag har faktiskt fått liknande kommenrarer ett antal gånger, vet inte om man bör skratta eller gråta.
För det är ju faktiskt så att size zero-idealet där alla "riktiga" kvinnor är smala, långa, snygga, sminkade och rakade inte är den enda problematiska utseenderelaterade normen som finns i vårt samhälle. Fortfarande idag ligger mycket fokus på den kvinnliga utsidan, självklart har vi redan kommit långt i jämställdhetskampen men en kvinnans intellekt, värderingar, talanger och åsikter hamnar ofta i skuggan av hennes yttre. Med detta följer också att en kvinna med en viss typ av åsikter förväntas ha ett förhållande till sitt yttre som stämmer överrens med normen. En kvinna som bär smink, har ett modeintresse och rakar sig under armarna KAN helt enkelt inte vara en "riktig feminist".
Visst låter det absurt? Faktum är att många människor resonerar just så här, ligger saker inte inom mallarna för deras fördomar så är det inte "på riktigt". Vissa påstår också att det är dubbelmoral att predika om den kvinnliga frigörelsen från idealen för att sedan själv foga sig inom ramrna. För det första så tycker jag inte att det är det jag gör, fogar mig, och för det andra så handlar det hela om valfrihet. Vill du bära smink ska du kunna göra det, vill du gå orakad ska du göra det och vill du gå på krogen i pyamas är det också okej. Det handlar om att ta makten över sin egen kropp och bestämma över den precis som man vill utan att bli trakaserad för det. Målet är en värld där utseendet inte tar så stort fokus, och ärligt talat tycks det inte som vi kommit särskilt långt när en hårig armhåla i mellofinalen får ett helt land att reagera.
Och nakenheten är en illussion. Jag har kläder på mig.

It isn't fair but I'm waisting time.

Panikchattade med min glittervind i kväll. Kände att jag behövde lite inputs till min förvirrade, inskränkta hjärna. Man blir lätt väldigt självcentrerad när man inte mår bra, jag vet väl om det och jag försöker ta mig ur det. En positiv grej är att jag har fått ökad förståelse för folk som i vissa perioder tycks ha väldigt lite empati. Ibland orkar man helt enkelt inte med något annat än att ta hand om det trasiga inuti, det betyder automatiskt inte att man tycker synd om sig själv.

I alla fall, hon fick mig att gråta en skvätt för första gången på länge (okej, om man inte räknar med då jag blev sentimental på julkonserten i torsdags). Jag har äckligt svårt för att bara släppa allt och tillåta mig själv att gråta, antar att det har lite med mitt kontrollbehov att göra. Även denna gång kom det bara ett par tårar sedan tog det stopp. Det fungerade varken att lyssna på sorglig musik eller titta på gulliga djur som dör för att få tårarna att fortsätta rinna så nu ligger jag här med en klump i bröstet igen. Jag väljer dock att ta det som ett gott tecken, någonstans har jag nog insett att det inte finns något att gråta över längre, för gulliga djur som dör är ju trots allt väldigt sorgligt. 
Jag antar att gamla överredigerade bilder också är en form av verklighetsflykt, det är fler än jag som leker med ljuset.

You're gonna catch a cold from the ice inside your soul.

Ett nattligt inlägg från en fin kväll i Gällö. En kväll med fina vänner som har fått mig att förstå vissa väsentliga saker, som att man inte ska lägga energi på människor som i slutändan alltid får en att må dåligt. Jag behöver inte mer skit i mitt liv, jag vet att jag är osäker, inte minst på mitt eget värde men att jag är värd mer så här, det vet jag.


I just thought maybe we could find new ways to fall apart

Jag känner mig inte så djup idag. Däför tänkte jag ta vara på tillfället och författa ett blogginlägg som folk kanske orkar läsa för en gångs skull. Eller så gör folk inte det, min vardag just nu är ungefär lika ointressant som mina rabiata åsikter om allt och alla. Idag har jag och en vän tävlat om vem som har det mest miserabla livet. Hon ansåg att jag vann, vet inte riktigt hur jag ska känna inför det, min starka tävlingsinstinkt kompenserar inte riktigt för faktumet att jag har det värre än att tvingas gå till jobbet i en grisrosa skidoverall från "forna tider". Tror att det var den enorma finnen som dykt upp på min näsa som gav mig segern. Funderar på att låta bli och sminka mig och sporta "Rudolf med röda mulen-looken" på Luciakonserten i morgon... eller så inte.

Annars så händer det väl inte så mycket spännande just nu. Det är kaos på skolan och jag är som vanligt i stormens öga.. eller vänta nu, det är jag inte alls för då hade det ju varit lugnt. Jag är mitt  i den där jävla virvelvinden och nu hoppas jag bara på att den för en gångs skull blåser åt rätt håll. Har ett möte i morgon så vi får väl se vart det hela landar. Är kort sagt extremt less på folk och verksamheter som utger sig för att vara något de inte är. Jag som trodde att jag var dålig på att ta kritik har fått nya perspektiv på den saken.

Och du anonym som tycker att jag ska styckeindela, jag gjorde det men det fungerade uppenbarligen inte. Jag tänker inte heller påstå att jag lägger så mycket vikt vid huruvida du orkar läsa eller inte, har inte så mycket till övers för människor som orkar lägga ner tid att klaga på andra utan att yttra vilka de själva är. Men visst, det går ju alltid att klaga på stavning och grammatik (och styckeindelning?) if all else fails liksom.
(Tillägg: HALLELUJA! Nu fungerade det att styckeindela och det finns inget mer att klaga på anonym. Eller?)
Omotiverad bild som vanligt. Min och Lindas lyxmiddag på vandrarhemmet i London. Halväten subwaymacka, chips och vin. Behöver man något mer här i livet? Åhh vad jag längtar tillbaka till gayklubbarna i Soho, efterfest på Bricklane, nyfunna vänner, fakeblod, nyupptäckta torg, turistande vid Big Ben mitt i natten, misslyckade tunnelbaneresor på morgonkvisten, Camden, Elin, åååhhhhhhh.

Was looking for a place to hide away instead I lost the heart I gave away.

Ligger och lyssnar på Maud Lindströms "Strategvisa för kärlekskritiker". Fram till en punkt för inte så längesedan har den fungerat som en theme song för min inställning till livet och kärleken. Jag har ärligt talat inte trott på att kärlek finns, hur kan man tycka om någon så innerligt att man är beredd att offra så mycket annat? Jag har tyckt att det är helt galet. Dårskap och hittepå. För ett halvår sedan skulle jag, utan problem, ha kunnat tatuera in "hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion" på ena skuldran och stått för vart enda ord. Min slutsats nu är väl att man aldrig riktigt kan vara säker på vad man pratar om innan man trillat dit själv. Ja, trillat dit. Det är precis så det känns. Som att jag och mitt kontrollbehov fallit ner i en bottenlös grop utan någon möjlighet att göra någonting alls åt situationen. Det går inte att ta sig upp men inte heller att göra någonting åt tillvaron där nere för det är alltid något som fattas. Det man allra helst vill ha finns inte i den där jävla gropen. Okej, nu låter jag som en riktigt bitterfitta och det vet jag att jag är också, självklart kan kärlek säkert vara fint, underbart, rosa moln och enhörningar men den biten har jag inte upptäckt än så det kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att det däremot är ganska intressant, rent psykologiskt, hur man kan känna något för en människa som man knappt känner. Därför ska jag ta med mig den här fascinationen och försöka distansera mig så fort det går, samla tankarna och hitta en väg upp ur gropen. De flesta skulle säkert kalla det feghet men som Maud säger: "Bättre kasta sig av tåget än bli kvar vid slutstation...".

When you think more than you want your thoughts begin to bleed.

Okej. Text. Vet inte om jag hanterar det längre. Det är som att min förmåga att formulera mig har rymt till Tångböle och jag varken vill eller orkar springa efter för Tångböle är inte party. Känner att jag kommer med enastående metaforer så här på måndagseftermiddagen. I alla fall, jag saknar att skriva av mig. Ska försöka att inte bli så där poesikletig som jag kan bli ibland. Typ ytligt djup. Min tanke är att om jag skriver här så kan folk välja om de vill läsa eller inte, så skonar jag mina vänner ifrån hänsynslöst gnäll samtidigt som jag får ur mig skiten. Jag vet att det här med bloggar är kontroversiellt. Vad får man skriva, vad kan man skriva, vad bör man skriva? "På min tid skrev vi dagbok." utropar förargade 50-talister, det gör jag också ibland och det som står i den kommer med all säkerhet aldrig komma upp här. Även jag har gränser, integritet, men jag kanske tillhör en generation som har en annan syn på vad som är "för" personligt att prata om. Missförstå mig rätt, det är aldrig min mening att göra någon illa, jag vill oftast väldigt väl även om jag vet att det ofta blir så fel. Hur som helst, det där var bara en parantes, det jag syftade på nu har mer med mående att göra. Det är inte jag som har uppfunnit psykisk ohälsa och det är inte heller jag som har tabubelagt den. Det låter rätt provocerande och förminskande att säga att jag är ett offer men vid närmare eftertanke beror det nog på en skev bild av begreppet. För visst är jag lite av ett offer, för omständigheterna. Ett offer offer för normerna som säger åt mig att vara tyst, att hålla tankarna inom mig. Det är aldrig fult att må dåligt, jag har förstått det nu. Jag blir inte automatiskt mindre värd som människa bara för att jag har små tankar om mig själv. Jag skriker inte efter uppmärksamhet och bekräftelse bara för att jag vågar vara öppen med vad som finns inuti mig, vad som skriker efter att få komma ut och bli sett, vad som snart kommer göra så att jag brister på riktigt. Jag berättar självklart inte allt men jag har förstått att jag måste vara ärlig mot mig själv och andra för att jag ska orka. Det jag försöker komma till är att den här fasaden vi människor har nästan har blivit helig. Hur dåligt du än mår, se till att inte visa det utåt. Det handlar inte om att jag lägger mig själv under offerfilten och skyller alla mina misstag på det som tidigare gått emot mig, det handlar inte om offermentalitet utan tvärtemot om att kunna erkänna sig svag för att sedan resa på sig och gå vidare. Sen det här med att olika psykiska diagnoser, och neuropsykiatriska funktionshinder (DAMP, ADHD, Tourettes, Aspergers osv...), är olika mycket tabu, hur sjukt är inte det? Depression och ADHD är de flesta människor väldigt accepterande inställda till (rätta mig om jag har fel) medan Schizofreni och Tourettes fortfarande är främmande och läskigt. Inte för att det här har någonting med mig att göra, jag har en viss talang för att komma in på sidospår. En biverkning av detta värderande av psykisk ohälsa som jag råkat ut för är att jag fått höra att panikångest börjar bli trendigt. Trendigt. För det första får jag creeps bara av ordet, min andra tanke (efter första wtf-reaktionen) är att hur kan det vara "trendigt" med hyperventilation , andningssvårigheter, panik och dödsångest? Vad är det för sjuk värld som vi lever i? Och varför skulle jag låtsas att ha någonting av detta för att anpassa mig till de trender normer som jag så öppet föraktar. Varför ska allting, alltid vara svart eller vitt. Antingen är det socialt tabubelagt eller så blir det "trendigt" och normalt. Det kan aldrig bara vara accepterat. Självklart så väljer man själv vad man vill berätta, vill man hålla allt för sig själv så är det klart att man ska göra det men man ska aldrig behöva känna att man gömmer en del av sig själv för att slippa skämmas. Det handlar som sagt inte om att skrika ut hur dåligt man mår, snarare om att vara öppen med vem man är. Det låter lite tragiskt att identifiera sig med sitt psykiska tillstånd, jag vet, men just nu tar det upp väldigt mycket av min energi, jag skulle ljuga om jag sa att min person inte påverkas. Det har hänt fler än en gång att folk på ett eller annat sätt fått reda på hur jag mår och direkt avfärdat mig som uppmärksamhetskrävande. Samma sak när det gäller tabletter, många har åsikter kring antidepressiv medicin och SSRI-preparat, med all rätt, jag har också mina åsikter men någonstans måste det vara upp till var och en vad de vill stoppa i sig. Ingen känner dig och din kropp bättre än du och eftersom man inte tillåts visa det utåt kan ingen annan se på dig när du inte orkar mera. Jag känner att jag skapar en viss förvirring nu, inte minst hos mig själv. Vet egentligen inte om jag har något vettigt att säga, behövde bara få ur mig lite frustration. Kort och gott, society is a bitch, i många avseenden.

Duved

Just nu, nästan som en tavla.


I throw my self into the wind, hoping somebody might pick me up and carry me again.

Vill inte, vill inte, vill inte. Nu är det snö på riktigt. Mysigt, så länge jag får ligga kvar under mitt varma täcke i mitt kalla rum. Känns inte alls lockande att gå upp. Varför ta tag i sitt liv när man inte har något?


I've got a perfect body 'cause my eyelashes catch my sweat.

Lördag och partyläppstiftet på. Ska man hänga på kvarnbackrn så ska man. Haha.


We're living in a den of thieves


Tråkig läxa är tråkig.

Vad fan? Jag ska ju bli prinsessa, eller möjligtvis chipsprovsmakare, varför ska jag kunna det här? Den sista "kameleonten" är för övrigt ett mänskligt foster. Hjälp. Ett sånt där vill i alla fall inte jag ha i magen.


It's like forgetting the words to your favorite song

Stilkris? Mycket möjligt.


Life is not a looking glass don't get tangled in your past, like I am learning not to.

Värdelös dag. Jag känner mig inte hel. Inte hel men inte heller trasig, snarare som en hög av skärvor som försöker hitta tillbaka till varandra. Splittrad. Resultatet av någon annans pussel. Jag hittar inte tillbaka för jag vill inte tillbaka men än finns det ingen väg framåt. Det låter mer poetiskt än vad det är, helt enkelt, skitliv.


Fina Brandi <3

So this is how the story went
I met someone by accident
That blew me away
That blew me away

It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away

And I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known
You'll disappear one day
So I'll spend my whole life hiding my heart away


Nej, det här kommer inte att göra ondare än när Snape dödade Dumbledore...

Nu bär det av till stan och midnattspremiären av den allra sista filmen. Jag förbannar mig själv för att jag inte hann läsa om sista boken innan. Det var så längesedan jag gjorde det sist och då var jag stressad för att hinna klart till Expecto Patronum 2009. Så nu har jag skamligt nog stora minnesluckor när det gäller flera delar av boken. Detta har också gjort att jag inte känner mig lika spänd, peppad eller nervös som flera av mina vänner, min hjärna tänker snarare "Åh, bio!? Gott med popcorn!!" Ja.........

We don't see the same side of the moon


Man kanske skulle ta och ta tag i det här igen. Det är ju trots allt rätt roligt att blogga. Idag har jag varit mycket produktiv här ute på landet. Jag har tjänat pengar, städat huset och målat min gamla bokhylla vit. Allt med en extremt ful sjal runt huvudet. Jag gillar't! Nu sitter jag här med pappa och äter sallad som vanligt (och photoshopar så snyggt att min bror står brevid och gapskrattar åt mig) och längtar tills mamma kommer hem från Turkiet.


"Ja jag har svårt för nazister, och vårt kuk-patriarkat, svensk kyrkan, folkpartister och genmodifierad mat"

The Bernadottes! Finns det något finare? Just nu sitter jag och lyssnar sönder "impulskontroll" och känner igen mig lite sådär. :) "Jag hatar bara dig" är inte så dålig den heller. Idag har jag städat lägenheten och såhär glad blir man när man diskar... vi kan ju låtsas det i alla fall.

If you try to catch me you'll be the first to lose


Imorgon drar mitt fina lag till Boden och tävlar!<3 Önska oss lycka till...

Tidigare inlägg
RSS 2.0