I alla fall, hon fick mig att gråta en skvätt för första gången på länge (okej, om man inte räknar med då jag blev sentimental på julkonserten i torsdags). Jag har äckligt svårt för att bara släppa allt och tillåta mig själv att gråta, antar att det har lite med mitt kontrollbehov att göra. Även denna gång kom det bara ett par tårar sedan tog det stopp. Det fungerade varken att lyssna på sorglig musik eller titta på gulliga djur som dör för att få tårarna att fortsätta rinna så nu ligger jag här med en klump i bröstet igen. Jag väljer dock att ta det som ett gott tecken, någonstans har jag nog insett att det inte finns något att gråta över längre, för gulliga djur som dör är ju trots allt väldigt sorgligt.